Annons:
Etikettliv-leverne
Läst 2410 ggr
LinneaChristina
2008-01-06 16:47

Namngivning under mt

Oftast verkar det som om man namngav sina barn efter äldre släktingar, i första hand sina föräldrar. I Kristin Lavransdotter poängteras att denna släkting måste vara avliden. Dock döper Kristin en av sina söner till Erlend efter fadern, då denne inte dött utan lämnat henne.

I många andra romaner döps barnen efter sina föräldrar, t ex i Singoalla. Sådana exempel finns även från verkligheten, den första jag kommer på är Gerhard I av Holstein (1200-tal) vars äldste son bar samma namn.

Hur såg namnsederna egentligen ut? Det kanske var olika i olika länder och under olika perioder? Någon som vet?

//Linnea

Välkommen att titta in på min blogg!

Annons:
Bjornen
2008-01-06 19:16
#1

Den vanliga namnsättningsseden under tiden strax efter medeltiden, var att förste sonen fick namn efter farfar, andra sonen efter morfar och sedan efter namn som tidigare finns eller har funnits i släkten. Första dottern fick farmoderns namn och andra dottern efter mormodern. Normalt fick åtminstone 2 efterföljande barn samma namn som ett avlidet barn, men efter det tredje barnet skedde normalt ett byte av namn. Vissa namn kunde få en dålig klang inom familjen och då fick det normalt ingen fortsättning. I sällsynta fall förekom även mer än ett barn med samma namn, men i så fall när det första vara borta ur familjen eller där det fanns en ny hustru.

Huruvida detta är en urgammal namnsed från långt tillbaks i tiden är väl inte klart då det finns få medeltida skriftliga källor, men troligt. Särskilt är det mycket få skriftliga källor från allmogen under medeltiden. Möjligen kan farslinjer än morslinjen vara mera dominant i ett tidigare skede. Men sannolikt var troligen den mest kända eller av högsta rangordningen mera dominant även när det gäller namnsättningen. Var modern av högre rang borde även hennes släktnamn ha fått mera betydelse vid namnsättningen av barnen.

Hennum
2008-01-27 01:52
#2

i mammas släktforskning har hon paul mickelsson och mickel paulsson i flera generationer. och då var det den första sonen som fick farfaderns namn. det handlar om sent 1400 tal och tidigt 1500 tal. så det är ju inte så tidigt. men det är väl det som du beskriver i #1. tydligen så kunde det i vissa fall bli så att när man fått många barn så kunde någon son få faderns namn oxå, hon har exempel på det. och man hade bara ett namn, och inga mellannamn, det kom senare. men man vet bara saker om dem som skulle betala en form av förmögenhetsskatt, eftersom de var de enda man behövde hålla riktig koll på. enligt vad hon säger iaf.

i holland, där min pappa är född så fick första sonen ett förnamn från farfar och sen ett slags mellannamn från pappan med ett "s" bakom. min pappa heter gerrit hendriks fast jag vet inte om han har "S"et där… nu är ju detta inte särskilt lång tid tillbaka :P men enligt honom så var det en gammal grej. vet inte hur gammalt direkt. det kanske bara är från 1800 talet o då är de ju knappast medeltid. :P

spännande grejer med namn.

/ Johanna Hoogendoorn, ordförande för Kattens Talan

Bjornen
2008-01-27 09:02
#3

Det där med "Hendriks" motsvarar väl vårt Henriksson. Våra sonnamn är ju t.ex. Henriks-son och dotter fick patronymikonet Henriks-dotter. I finare kretsar kunde även patronymikonet bli efternamn och alla barnen och efterföljande fick samma efternamn. Därigenom kunde även dottern få ett son-namn. Efternamn förekom ju tidigt i finare kretsar och spred sig neråt till bl.a. bruksarbetare. Kvinnan hade en tendens att ibland tappa bort efternamnet och fick ibland istället patronymikon. Det förekom även hos söner men var mycket ovanligare än för döttrarna. Efternamn blev inte riktigt allmänt förrän omkring år 1900. Lokalt tidigare och i städerna tidigare än på landsbygden. 

Om första sonen överlevde och skaffade familj kan en gårds ägare se ut t.ex. Erik Andersson, Anders Ersson och Erik Andrsson i en lång följd. Det är dock sällsynt att det blir långa rader eftersom det kan bli någon annan än den förstfödda sonen som övertog gårde. Ibland var det en dotter som övertog gården tillsammans med mågen och då bryts kedjan.

Mark
2008-01-29 11:34
#4

En annorlunda och lite kul grej om namn på medeltiden är att en son (kanske dotter också) kunde få sitt patronymikon från modern (förutsatte nog att pappan var död), t ex Johan Annasson. Vet inte hur länge detta fanns kvar.

Bjornen
2008-01-29 12:10
#5

Namn från modern brukar kallas matronymikon har funnits under lång tid åtminstone fram till 1800-talet. Men har aldrig varit särskilt vanligt. Förekommer ibland bland oäkta barn som inte hade någon känd fader, men också i andra sammanhang. Man kan nog tänka sig det när modern tillhörde en finare släkt än fadern eller fader och hans ätt på något sätt fått dåligt rykte. Fadern behöver nog inte ens vara död för att matronymikon ska uppstå. Det är möjligt att matronymikon har varit vanligare än det förefaller. Det är ju sällan man vet vad personen verkligen kallade sig själv. Det är prästen, domskrivaren, länsmannen eller någon annan myndighetsperson som har nedtecknat namnet på personen och det hade varit dennes namnordning som blir gällande.

Upp till toppen
Annons: