Härom tvistar de flesta! :D

För några år sedan blev det ett jäkla liv i luckan när en viking (stor o stak man, riktigt stadig med ett rejält skägg) kom traskandes i en babyrosa linnetunika. Rosa vart minsann och da inte en färg man fick fram! sa vissa, andra sa att men om vi kan färga fram rosa idag med hjälp av krapp varför kunde man inte färga fram det med liknande växter då?

Men generellt sett, brungrå, grågröna, brungröna, brungula, grågula, gulgröna, orangea, gula färger får man lätt fram med de flesta växterna, frågan är bara hur färgäkta de blir (Ahnna är bättre på det där än jag)

Men åter till den rosa tunikan, om den en gång i tiden var röd, men använts och blekts så är den ju i allra högsta grad en purjo företeelse. :D

Som #1 säger, härom tvista de lärde ;)

Jag brukar hävda att alla färger utom neonstarka saker är fullt möjliga att få fram (och var rellativt vanliga). Som redan sagt, kan man färga rosa med krapp nu så bode man väl kunna färga rosa med krapp då. Om inte annat så kan man färga rosa med vitmåra eller korschenill.

Jag skulle vilja lägga till tre färger till de som #1 redan sagt, rött blått och lila. Rött går utmärkt att få från om inte krapp så vitmåra eller johannesört. Blått får man fram av vejde och tillsammans blir dessa två: lila.

Sedan beror det på hur högt upp på samhällsstegen man räknar "vanligt". Talar man om adelskretsar så förekommer klarare färger över lag än hos allmogen samt den omtvistade rosa (som sagt, korschenillen) samt purpur (inte att förväxla med vanlig simpel lila, det handlar om skilda nyanser).

Den enklaste färgen att få fram med växter är gul. Dessvärre är den inte alltid så härdig, utan bleks i solen, men jag skulle gissa att det ändå fanns rätt mycket gult på medeltiden. Tittar man på målningar och dylikt så är det ofta gult inblandat. När heraldiken utvecklades på 1200-talet så betydde gul färg "guld", och av den anledningen skulle jag gissa att man gärna bar gult för att det var en så "fin" färg. När den hade blekts ur så kunde man ju färga igen…

Krapp, måra och kermes ger olika röda nyanser, men den starkt klarröda färgen är svår att få till. Men brunröd, tegelröd, rosaröd och orangeröd är desto enklare, så jag skulle gissa att dessa färger förekom rätt mycket. Kyrkan snodde åt sig den klaraste röda färgen, kardinalrött, och såg till att framförallt kardinalerna (!) skulle bära den färgen på sin dräkt. En statussymbol, förstås, precis som den djuplila färgen som kyrkan och kungligheter också använde.

Efterfärgning med krapp och måra kan ge rosa färger, som ofta slår åt orange. Med basiska tillsatser kan man påverka färgen så att den slår mot blått istället och ger mer klara rosa och gammelrosa nyanser. Det var en konst som man kände till på medeltiden, så jag är övertygad om att rosa var en vedertagen färg då också. Även olika nyanser av violett och rödviolett går att få med röda färgmedel och basiska tillsatser. När man började använda koschenill i Europa så lärde man sig snabbt att göra alltifrån vinröda till klarröda och klarorangea färger. (De blir väldigt stickande i färgen jämfört med de flesta andra växtfärger, och de har en hög härdighet.)

Gula färgmedel (växter) som används i koppar- eller järngrytor blir gröna. Eftersom man hade övervägande järngrytor på den tiden så bör man alltså ha haft många olika nyanser av grönt i sina textilier. Jag har färgat fram allt ifrån mintgrönt, över skogsgrönt, olivgrönt och klargrönt till varma ljusgröna färger, så det går absolut att variera nyansen. Färgar man något gult först så kan man färga det igen med ett blått färgmedel (indigo, eller vejde som var vanligt i Norden) och få ännu mer intressanta gröna nyanser. Dessa blir också härdigare, eftersom indigofärgmedlet är bland det starkaste som finns. Man räknar normalt äktheten på en skala mellan 1 och 8 och enbart indigo har en äkthet på minst 7. Tillsammans med till exempel björk, som ger en gul nyans upp till ungefär 4, kan man få gröna färger som är ungefär 5-6 i härdighet.

Med bark och tanniner (garvämnen) kan man påverka färger så att de blir gulbruna, bruna, gråa och till och med svarta. Med sot från träeldning kan man få djupt svarta textilier, men det var inte alltid så lätt. Under 1500-talet blev svart en modefärg som till och med gick om purpur och klarrött i popularitet, men dessförinnan var nog inte svart mer poppis än de flesta andra färger.

Med enbart blå färgmedel så kan man få alltifrån isblått till mörk, mörk midnattsblå, beroende på hur starkt man färgar. De ljusa nyanserna bleks normalt mer än de mörka, särskilt om man använder vejde eller bresilja. (Blåträ.) Färgar man med indigoväxten så bleks färgen knappt alls.

Med flera växter kan man få bleka nyanser, som t.ex. beige, ljust grågrön, blekorange och så vidare. De har oftast ingen hög härdighet och borde inte ha varit så populära på medeltiden.

Jag är öppen för att dåtidens avbildningar inte alltid visade den exakta färgen som motivet hade, eftersom färgen på textilierna borde ha varit lite annorlunda än färgen man hade att måla med, men på det stora hela ger det en rätt bra fingervisning, i alla fall.

#3 Hear hear, men kardinalsrött? Fanns den färgen ladstadgad på medeltiden?

Jag har läst en (ganska) nyutkommen c-uppsats i religion som behandlar kyrkas faktiskta kläder och färger kontra de lagar som latinkonciliet och andra kyrkomöten satte upp. Och där står det att grönt och rött är förbjudna färger. Uppsatsen kan hittas här: http://kurage.wordpress.com/artiklar-av-mig/ (sid 32ff handlar om kyrkomötenas förbud och där är s 32 och 33 mest intressanta)

Tack så mycket nu vet jag lite mer. =)

#3 Stort tack för informationen! Väldigt trevlig läsning!

#4 Vet inte om färgen kallades "kardinalröd" på den tiden, men riktigt klarröd färg har använts i kyrkan sedan i varje fall 1300-talet.

I medeltidsutställningen på Västergötlands museum i Skara (f.d länsmuseet) finns en magnifik mässhake från 1300-talet. Den bars av biskop Brynolf, är sydd i siden och broderad med allehanda dyrbara metalltrådar och pärlor. Idag är den naturligtvis väldigt blek, men man har med diverse analyser kommit fram till att den varit klarröd.

#6 men vad fashinerande Med tanke på att rött och grönt verkar vara totalförbjudet sedan 1218, inte bara för små landsortrpräster utan även för män högre upp i rangskalan (som just biskopar och ärkebiskopar). Ett ifrågasatt förbud men fullt och fast ett förbud.

Förbudet hade jag ingen aning om att det existerade. Men nu såg jag att jag tolkat texten fel. Den var starkt purpur-färgad, inte klarröd. När jag sökte på purpur insåg jag att det ju är lila (anledningen till att den är rosa-röd idag är ju för att den blå färgen bleknat)

http://www.vastarvet.se/Kultur_Default.aspx?id=6414

#8 läs uppsatsen, den är riktigt intressant (länk finns i inlägg #4)

Purpur är en mycket specifik nyans av lila-röd. Växtfärgningsmässigt är det purpursnäckan som ger färgen och den var under antiken endast förbehållen romarrikets kejsare och senatorer.