En överklänning kan variera i det oändliga, beroende på vilket århundrade och vilken samhällsklass den tillhör. Här beskrivs i korta drag hur dess utseende utvecklades under medeltiden.
|
Begreppet överklänning går att diskutera i oändlighet. Under medeltiden fanns ett flertal plagg som alla hade funktionen av en överklänning, men som i vissa fall var mer som en andra överklänning över den första. Årtalen som anges är cirka, eftersom vissa modeflugor varade olika länge i olika länder. I början av medeltiden var överklänningen ett plagg som oftast var ganska enkelt utförd. Den bars av både män och kvinnor, även om kvinnor hade en förkärlek för längre klänningar, medan männen av praktiska skäl behövde kortare varianter. Klänningarna var figursydda runt livet med kjolar som vidgades från midjan och neråt. Ärmarna skulle vara åtsittande runt armarna, även om det snabbt ändrades till det motsatta bland högre samhällsklasser - bar man en underklänning med åtsittande ärmar skulle ärmarna på överklänningen vara extra vida. På så sätt kunde man visa upp både sin dyra överklänning och sin dyra underklänning, som naturligtvis skulle vara sydd i något tunnt och fint material som inte fattiga hade råd med. |
Relaterade länkarAv: AhnnaDatum för publicering
|
Ärmarnas utformning genomgick en egen renässans på 1000-talet, då det blev mer och mer viktigt för adeln att skilja sig ifrån de lägre samhällsklasserna. Ett sätt att visa sin förmögenhet var att bära klänningar med så vida ärmar att man tvingades slå knut på dem för att de inte skulle släpa i marken eller fastna i kjolen, som naturligtvis också skulle vara extra lång. Det blev mode att bära onödiga mängder tyg, och hade man en så lång kjol på sin överklänning att man tvingades bära den i händerna när man gick så var det extra flärdfullt.
På 1100- och 1200-talen blev det mode att lägga till ytterligare ett lager kläder med en ytterklänning. Den skulle helst vara fodrad med päls för värmens skull, men också för att päls som sådan började få högre status. Hade man plagg fodrade eller utsmyckade med päls så signalerade det att man hade råd att betala mycket för sina kläder. I och med att ytterklänningens ärmar skulle vara relativt vida och korta och kjolens längd skulle vara till strax under knäna, så syntes fortfarande överklänningen. Resultatet blev pampigt och påkostat, eftersom man med rätt plagg kunde få både under-, över- och ytterklänningen att synas. En annan modefluga som kom och gick var att dra upp överklänningen och stoppa in nederkanten i bältet, så att underklänningens kjol syntes desto tydligare. Man tror att det kom ifrån att arbetande kvinnor gjorde så för att inte smutsa ner sin överklänning.
Någon gång under 1200-talets mitt blev det, bland adeln, mode att bära ett löst sittande plagg utan ärmar över sin överklänning. Framförallt var det ett manligt plagg, men även kvinnor av högre klass bar dem. Plagget utvecklades till att snöras ihop från armhålan till höften, med ett ganska löst åtdraget snöre. Det gav en mer figursydd silhouette, som från början gjorde att överklänningen syntes ännu mer än tidigare. Modellen utvecklades vidare till att bli överklänningen, och plagget under blev istället underklänningen. Under 1300-talet kom det ärmlösa plagget att kallas otuktigt, eftersom kyrkan ansåg att det gav en alldeles för "naken" syn av kvinnokroppen. De stora ärmhålen kallades "Helvetesfönster" eller "Djävulsfönster", eftersom Djävulen ansågs vara en kvinna och genom ärmhålen kunde man se kvinnans kurvor. Bar man dessutom ett bälte enbart om underklänningen och lät överklänningen hänga löst så blev insynen desto större. (Se mer om detta i länkarna uppe till höger.)
Den ärmlösa överklänningen utvecklades åt två håll; den ena modellen bestod i princip av en vid och lång kjol med ett ryggstycke, och hölls samman över bröskorgen med smala band av päls eller något dyrt tyg. Den andra modellen fick en plastrong, eller bröstplatta, i en avvikande färg. Längs med bröstbenet skulle det helst sitta en rad med dyra juveler eller sammanlänkade knappar, som antingen satt fast på plastrongen eller i snöret som höll fast manteln över bröstkorgen. Under samma århundrade skulle samtliga klänningar vara än mer figursydda, gärna med funktionella knappar både längs bröstbenet och från ärmslutet till armbågen. Det var inte helt ovanligt med knappar hela vägen upp till axeln. För att slippa ha ett bälte över sin överklänning gjorde man slitsar på framstycket, genom vilka man kunde nå bältet som satt runt underklänningen. (Förlagan till nutidens fickor?) Det blev också mer accepterat att visa hud i urringningen, och klänningarna skars allt djupare över både bysten och axlarna.
En ny överklänning kom på modet runt 1330. Den knäpptes i fram med en rad knappar och ärmarna kunde knäppas från axeln till ärmslutet eller lämnas helt oknäppta. Under bar man en överklänning av finare sort.
Under 1300-talet blev det mode att bära figursydda ärmar som vid armbågen hängde i en långt tamp mot marken. Dessa skulle gärna vara fodrade med päls eller något annat material som man ville visa upp.
På 1400-talet kom man på ett helt nytt sätt att göra urringningen, så att man utöver dekolletaget också kunde visa hud i ryggen. Istället för att skära urringningen horisontellt (från halsen ut över axeln) så skar man dem vertikalt (från halsen mot midjan) både fram och bak. För att inte hela bysten skulle synas så bar man en annan klänning, tight åtsittande, undertill som gick lite högre över brösten. Kanterna på halsringningen skulle enligt gällande mode kläs med päls. Strax under bysten skulle klänningen samlas av ett brett bälte som satt åt runt bröstkorgen. Därunder skulle kjolen falla fritt. Denna nya halsringning kan ha varit förlagan till 1500-talets klänningar med åtsittande liv och vida kjolar.
Den nya halsringningen
Innan 1400-talets slut blev det mode med överklänningar som hade vikt krage och puffiga ballongskurna ärmar. Det var antagligen en vidareutveckling av männens plagg som under 1400-talet blivit allt mer puffiga i hela sin utformning. Rikedom kunde inte längre mätas i det antal lager kläder man bar, utan i den volym de upptog.
