2007-11-18 15:35 #0 av: Ahnna

Ofta kallad The Virgin Queen och därmed namne åt den amerikanska delstaten Virginia - drottning Elizabeth I rankas fortfarande högre än alla andra monarker i England. Den här artikeln beskriver valda delar av hennes liv och regeringstid.

Elizabeths far Henrik VIII önskade sig en son som skulle ta över tronen efter honom. Han hade annullerat sitt äktenskap med Katarina av Aragonien för att gifta sig med Elizabeths mor, Anne Boleyn. Därmed hade han skaffat sig fiender både inom landet och utanför, samt brutit med påve och kejsare. Han gjorde det för att få en tronföljare, men barnet som föddes var en flicka. Henriks äldsta barn, Maria I, blev genom annulleringen en oäkting och kunde inte längre titulera sig som prinsessa.

 

         Henrik VIII
                                                  Henrik VIII

 

Relaterade länkar

Av: Ahnna

Datum för publicering

  • 2007-11-18
 

Så länge Anne Boleyn var drottning hade Elizabeth en trygg tillvaro. Kungen hoppades fortfarande på en son, men Anne fick ett flertal missfall och däribland en dödfödd pojke. Henrik fick till slut nog och ville ha en ny drottning som kunde ge honom hans tronföljare. Anne anklagades (utan grund?) för häxeri, otrohet och incest och halshöggs den 19 maj 1536. Elizabeth var då bara två och ett halvt år gammal. Precis som Maria I blev Elizabeth en oäkting genom moderns död och kallades enbart för "Lady Elizabeth". Hon fick dock stanna vid hovet och fick en god utbildning.

Henriks nya fru, Katarina Parr, lyckades så småningom återförena kungen med sina döttrar och de sattes därför in i tronföljden efter Edvard VI, Henriks efterlängtade son, i den engelska successionsakten 1544.

Elizabeths första guvernant var Lady Margaret Bryan, en baronessa som Elizabeth enligt uppgift kallade "Muggie". När Elizabeth var fyra år gammal fick hon en ny guvernant vid namn Katherine Champernowne, som stannade i Elizabeths liv till sin död. Hon hade utsetts till hushållet redan innan Anne Boleyns död. Moderns favoritpräst, Matthew Parker, höll ett extra öga på Elizabeth under hela hennes uppväxt, särskilt eftersom Anne Boleyn hade anförtrott honom dotterns andliga välfärd före sin död. Parker kom senare att bli ärkebiskop av Canterbury under Elizabeths tid som drottning.

 

                                         Elizabeth som 13-åring.
                                                                Elizabeth som 13-åring.

 

Elizabeth liknade sin mor både till utseende och personlighet, och hon ärvde framförallt den tunna benstommen och de mörka ögonen. Hon var en mycket nätt person jämfört med Henriks kraftiga kroppshydda. Det röda håret ärvde hon dock från fadern.

Henrik VIII dog 1547 och efterträddes av sonen Edvard VI. Katarina Parr fann en ny make i Thomas Seymour, 1:e baron Seymour av Sudeley, som var Edvards morbror. Seymour tros ha gjort närmanden mot Elizabeth under tiden de bodde under samma tak, men sanningen bakom det får vi nog aldrig veta. Elizabeth utbildades av Roger Ascham och lärde sig tala sju språk: engelska, italienska, franska, flamländska, spanska, grekiska och latin. Katarina Parr och Ascham uppfostrade Elizabeth som protestant.

Så länge hennes halvbror höll tronen så var Elizabeths position säker, men när Edvard avled 1553, endast femton år gammal, efterlämnade han ett testamente där han uteslöt både Elizabeth och Maria från tronföljden. Istället utsågs Jane Grey till arvtagerska. Lady Jane tillträdde, men avsattes endast två veckor senare. Maria kunde då tillträda tronen i triumf.

Ett äktenskap ingicks mellan Maria och den spanske prinsen Filip (senare Filip II av Spanien) och Maria hoppades att det skulle stoppa folket från att avsätta henne och istället ge tronen till hennes halvsyster. Wyattsupproret 1554 hade som syfte att hindra Maria från att gifta sig med den spanske prinsen, och efter upproret spärrades Elizabeth in i Towern. Det fanns påtryck från flera håll att låta avrätta henne, medan andra tvekade att mörda en medlem av kungahuset. Maria försökte få bort sin halvsyster från tronföljdsordningen, men parlamentet tillät inte det. Elizabeth hamnade istället i husarrest hos Sir Henry Bedingfield efter att ha spenderat två månader i Towern. Senare samma år fick Elizabeth återvända till hovet, eftersom Filip var orolig för att hans maka skulle avlida i barnsäng. Han föredrog att tronen skulle övertas av Elizabeth framför Maria I av Skottland.

Under sin regeringstid förföljde Maria, som själv var katolik, protestanter över hela landet och kallades bland annat för "Bloody Mary" (Blodiga Maria). Hon försökte även få sin halvsyster att konvertera, men Elizabeth behöll sin tro och spelade bara med i Marias önskemål.

Maria avled 1558 och den då 25-åriga Elizabeth tillträdde tronen. Hennes popularitet överglänste Marias och det sägs att man firade på gatorna när nyheten om Marias död kom. Elizabeth kröntes 15 januari 1559. Då fanns ingen ärkebiskop av Canterbury, eftersom Kardinal Reginald Poe, som var den siste katolske ärkebiskopen, hade avlidit kort efter drottningen. De äldre biskoparna vägrade delta i kröningen eftersom Elizabeth i deras mening var illegitim eftersom hon var protestant. Hon blev istället krönt av den okände Owen Oglethorpe, biskop av Carlisle. Nattvarden hölls däremot av drottningens privata kaplan, för att man ville undvika en romersk-katolsk ritual. Kröningen av Elizabeth I var den sista som hölls på latin; alla kröningsceremonier därefter har hållits på engelska. Hon övertalade sedermera sin mors kaplan Matthew Parker att bli ärkebiskop. Parker accepterade med viss tvekan.

 

                                        Elizabeth i kröningsdräkt.
                                                            Elizabeth i kröningsdräkt.

 

Religion var en viktig fråga under Elizabeths tidiga regeringstid. Act of Uniformity 1559 gjorde gällande att den protestantiska "Book of Common Prayer" skulle användas under kyrkogudstjänster. Maria hade återinsatt en påvlig kontroll över engelska kyrkan, men det bröts av Elizabeth. Hon tog titeln "Supreme Governor of the Church of England" istället för "Supreme Head", eftersom flera av biskoparna och allmänheten ansåg att en kvinna inte kunde vara kyrkans överhuvud. Act of Supremacy 1559 krävde att alla befattningshavare skulle acceptera härskarens kontroll över kyrkan eller i annat fall bestraffas mycket hårt.

Biskopar landet över hade svårt att rätta sig efter Elizabeths religiösa linje, och dessa avsattes från sina tjänster och istället tillsattes biskopar som var beredda att tillkännage drottningens överhöghet. Elizabeth utsåg även ett nytt Privy Council och därmed blev många katolska rådgivare avsatta.

Det spanska inflytandet i England minskade under Elizabeths tid som drottning. Filip II hjälpte henne att avsluta de italienska krigen med Freden vid Cateau Cambrésis, men drottningen förblev diplomatiskt oberoende. Hon antog principen "England för engelsmännen", men i hennes andra rike, Irland, fanns det inte plats för någon liknande princip. Där ogillades drottningens religiösa linje och irländarna vägrade att låta sig påtvingas engelska seder.

Efter trontillträdet undrade många vem Elizabeth skulle gifta sig med. Ingen vet riktigt varför hon aldrig ingick giftermål, men det finns flera teorier. Kanske kände hon avsmak inför hur faderns fruar hade behandlats. Ett rykte sa att hon hade någon fysisk defekt som hon ville dölja, kanske ärr ifrån smittkoppor eller liknande. Det ryktades också att hon bara ville gifta sig med en man, Robert Dudley, som hon sägs ha varit djupt förälskad i. Rådet kunde dock inte tillåta något sådant giftermål, eftersom Dudleys familj hade varit inblandad i Jane Grey-frågan. Dudley hade heller inte tillräcklig status för att äkta en drottning.

Elizabeth hade en farlig motståndare i sin kusin, Maria Stuart av Skottland, som var katolik och gift med den franske kungen Frans II. 1559 utropade Maria sig som drottning av England, och hon hade Frankrikes befolkning i ryggen. Maria Stuarts mor, Maria av Guise, hade försökt befästa det franska inflytandet men avsattes av en grupp skotska lorder som allierat sig med Elizabeth. Efter mycket påtryckningar från engelsmännen skrev Marias representanter under Edinburghfördraget, varpå de franska trupperna drog sig tillbaka. Maria vägrade att godkänna fördraget, men det fick önskad effekt och det franska inflytandet över skottland minskade.

 

                                          Maria Stuart
                                                                            Maria Stuart

 

När Frans II avled återvände Maria Stuart till Skottland. En konflikt mellan hugenotter och katoliker ledde snart till de franska religionskrigen. Elizabeth stödde i hemlighet hugenotterna. 1564 stiftade hon fred med Frankrike och gick med på att ge upp Calais, som var den sista engelska besittningen på det franska fastlandet. Drottningen gav dock inte upp sitt anspråk på den franska kronan, som funnits sedan Edvard III:s tid och Hundraårskriget på 1300-talet, och som inte skulle ges upp förrän under kung Georg III:s tid på 1700-talet.

1563 krävde parlamentet att drottningen skulle gifta sig eller utse en arvtagare. Detta på grund av att drottningen insjuknat i smittkoppor och man var orolig för hennes överlevnad. Man var också orolig för ett eventuellt inbördeskrig om drottningen skulle avlida utan att ha en arvtagare. Elizabeth vägrade dock att rätta sig efter kraven och i april prorogerade hon parlamentet. Det församlades inte igen förrän Elizabeth behövde dess medgivande för att höja skatterna 1566. Flera olika tronföljdsgrenar övervägdes. En möjlig gren var den från Margareta Tudor, vilken ledde till Maria Stuart. Ett annat alternativ var Margaretas yngre syster, Maria Tudor, vars gren ledde till Catherine Grey, Jane Grey's syster. En mer avlägsen möjlig arvtagare var Henry Hastings, 3:e earl av Huntingdon, som i och för sig bara kunde hävda tronanspråk på Edvard III. Samtliga arvtagare hade nackdelar; Maria Stuart var katolik, Catherine Grey hade gift sig utan tillåtelse från drottningen och Lord Huntingdon var ovillig.

Maria Stuart hade det inte lätt i Skottland. Elizabeth hade erbjudit henne att "fortsätta att undersöka hennes rättighet och titel att bli vår nästa kusin och arvtagare" om hon gifte sig med protestanten Robert Dudley. Maria vägrade emellertid och gifte sig istället med katoliken Henry Stuart, Lord Darnley 1565. Lord Darnley mördades 1567 och Maria gifte sig då med mannen som ansågs ha mördat Lord Darnley, James Hepburn. Adelsmännen i Skottland revolterade och Maria fängslades och tvingades att abdikera. Hennes son Jakob VI, som då bara var ett spädbarn, skulle få ta över tronen.

Catherine Grey avled 1568 och därmed hade den sista dugliga arvtagaren till den engelska tronen gått ur tiden. Hon hade en son, men denne ansågs illegitim. Elizabeth tvingades överväga en skots arvtagare, från Margareta Tudors sida. Maria Stuart hade dock bränt sina sista broar i Skottland och var ingen värdig kandidat. Hon lyckades rymma från sitt fängelse, men tillfångatogs igen av engelska styrkor. För Elizabeth innebar det ett svårt dilemma; det var ett alldeles för grymt öde att skicka tillbaka henne till den skotska adeln, att skicka henne till Frankrike kunde innebära att hon återinfördes som drottning vilket hotade Elizabeths eget styre, och att fängsla henne i England skulle ge henne nya möjligheter att delta i komplotter mot drottningen. Det sista alternativet ansågs vara det bästa och Maria Stuart spärrades in i arton år, dels på Sheffield Castle och dels på Sheffield Manor hos George Talbot och hans maka Bess av Hardwick.

Under 1569 pyrde ett nytt uppror, känt som Northern Rebellion, anstiftades av Thomas Howard, 4:e hertig av Norfolk, Charles Neville, 6:e earl avd Westmorland och Thomas Percy, 7:e earl av Northumberland. Pius V hjälpte det katolska upproret och exkommunicerade Elizabeth och förklarade henne avsatt i en påvlig bulla. Bullan, kallad Regnans in Excelsis, utfärdades 1570, kom inte förrän upproret redan kvästs. Men på grund av upproret och bullan ägnade sig inte Elizabeth åt fredlig och tolerant religionspolitik längre, utan började förfölja sina religiösa fiender. Det ledde till ett flertal olika konspirationer för att avsätta henne.

En av dessa konspirationer kallades Babingtonkomplotten och avslöjades av Sir Francis Walsingham, ledare av det engelska spionnätverket. Maria Stuart dömdes för konspiration mot monarken och avrättades i Fotheringhay Castle den 3 februari 1587. Marias testamente överlät anspråket på den engelska tronen år Filip. Hans affärer hotades av Elizabeths politik i Nederländerna och Östra Atlanten, och därför utarbetade Filip en plan att invadera England. Sir Francis Drake brände delar av den spanska flottan vid Cádiz i april 1587, vilket fördröjde Filips planer för en tid. Den spanska armadan, som bestod av 130 skepp och över 30 000 man, satte segel mot England i juli 1588, över engelska kanalen från Nederländerna. Elizabeth adresserade sina styrkor i det berömda "talet till trupperna vid Tilbury", där hon uttalade; "Jag vet att jag har endast en svag och vek kvinnas kropp, men jag har en kungs hjärta och mage, och en kung av England dessutom." Invasionsförsöket besegrades av den engelska flottan under Charles Howard, 2:e baron Howard av Effingham och Sir Francis Drake, tack vare dålig väderlek. Armadan återvände till Spanien med stora förluster i bagaget och segern var mycket viktig för Elizabeths popularitet. Dock var slaget på intet sätt avgörande, och striderna fortsatte i Nederländerna där man eftersträvade självständighet från Spanien.

I Februari 1603 insjuknade Elizabeth och led av svaghet och sömnlöshet fram till sin död den 24 mars på Richmond Palace. Hon var då 69 år gammal. Hon begravdes i Westminster Abbey bredvid sin syster Maria I, och den latinska inskriptionen betyder; "Kamrater både i tron och grav, här vilar vi systrar, Elizabeth och Maria, i hopp om en återuppståndelse." Henrik VIII:s testamente gjorde gällande att Elizabeth skulle efterträdas av ättlingar till hans yngre syster Maria Tudor, hertiginna av Suffolk, snarare än av ättlingarna till sin äldre syster Margareta Tudor. Om testamentet hade upprätthållits så hade Elizabeth efterträtts av Lady Anne Stanley. Men skulle man ha följt reglerna om manlig förstfödslorätt så skulle tronen istället ha hamnat i händerna på Jakob VI, kungen av Skottland. Lady Catherine Grey's illegitime son, Edward Seymour, baron Beauchamp av Hache är också en möjlig pretendent.

Vissa har hävdat att Elizabeth utnämnde Jakob till sin efterträdare på dödsbädden, men det har inte kunnat bevisas. Ingen av de alternativa arvingarna gjorde anspråk på tronen och Jakob VI utropades till kung av England (som Jakob I) bara några få timmar efter drottningens död.

 

                               Jakob I av England/Jakob VI av Skottland
                                            Jakob I av England - Jakob VI av Skottland