Sömnad

Naturfibrer - en materiallära

2009-02-24 12:38 #0 av: Ahnna

Tack vare Anthka kommer här en artikel om olika naturfibrer som användes under medeltiden och renässansen.

De medeltida tygerna var uteslutande gjorda av naturfibrer. Gruppen naturfibrer brukar delas upp i två kategorier: animaliska fibrer och vegetabiliska fibrer.

De animaliska fibrerna brukar så delas upp i två underkategorier; fibrer som kommer från hårbildningar (djurhår och ull) och fibrer som kommer från körtelsekret.

 Får.jpg

Den under medeltiden vanligaste hårbildningsfibern var fårull:

(Ull är den fiber som sitter på djuret, ylle är bearbetad ull.)

Vilda får finns spridda över hela världen, tamfåren däremot har funnits i Egypten sedan 9000 f kr. Det tidigaste Svenska fyndet av ylleväv är Gerumsmanteln från 500 f kr funnen i en mosse i Västergötland. Under medeltiden var ylle det i särklass vanligaste textila materialet. Allt från tunna smidiga klädnader till tjocka valkade ytterplagg gjordes i ylle. Därtill kom bonader, väskor, hattar, sockar och vantar.

Fårullen består av tre lager; bottenull (mjuk och smidig), täckull (som är vattenavstötande) samt dödull eller stickelhår (vilket är döda fibrer som inte tar åt sig färg).

Genom att klippa fåren samlas ullen in. Fårullen sorteras sedan, antingen genom kardning och genom kamning, och de olika ulltyperna skiljs åt. Av bottenullens fibrer vävs mjuka, tunna, behagliga tyger. Täckullens fibrer blev till tjockare ylletyger. Ylletyget kan sedan klippas eller ruggas upp och får då en yta där den vävda varpen eller inslaget är svårt (om inte omöjlig att urskilja). Det kan också valkas eller stampas, det vill säga genomgå en tovningsprocsess, vadmal är oftast valkad eller stampad.

Ullen används mycket på grund av dess isolerande effekt, på sommaren håller den värme ute och på vinter håller den kylan borta. Likväl som för egenskapen att omvandla fukt till värme. Ullfibern är mycket lätt att färga, den är dessutom färgbeständig vilket innebär att tyget eller garnet inte bleks så lätt, och den är lätt att arbeta med. Ullfibern har därtill svårt att fatta eld, tar du bort ylletyget från lågan slocknar det snart. Ett väl stampat eller valkat tyg, som inte innehåller någon luft, brinner inte över huvudtaget.

 

 Silkeslarver.jpg

Den andra animaliska fibern är silke:

(Silke är namnet på fibern och på tråden, siden är vävda silkestrådar)

Silke kommer från Kina, och de första fynden är från 2600 f kr. Under medeltiden fanns en silkeproduktion i Italien, men det mesta silket importerades vilket gjorde silke och siden till en lyxprodukt.

Silke är från början en restprodukt av silkeslarven. Det är det körtelsekret som larven bildar sin kokong av. Körtelsekretet består av två stycken fina silkestrådar och en klibbig vätska som binder ihop dessa. I naturen så äter sig den färdiga fjärilen igenom silkeskokongen på sin väg ut. Dessa kokonger kan sedan kardas precis som ull och benämns vildsilke. Silkesproduktionen använder silke från kokonger som fjärilen ännu inte lämnat. Detta innebär att kokongerna hettas upp så att larven dör, de läggs i hett vatten vilket får sekretet som binder samman kokongen att lösas upp. Silkestrådarna som återstår hasplas sedan, ett hasplat silke behöver vare sig kardas eller spinnas då det redan består av en mellan 1000 - 3000m (beroende på källa) lång silkestråd. Denna tråd används sedan till broderi eller till vävning för att framställa siden.

Silket har samma effekt som ullen, den är isolerande, väldigt lätt att färga och färgbeständig. Dessutom ger silket en glans och en lyster som är svår att få med andra naturmaterial.

 

Även de vegetabiliska fibrerna brukar delas upp i underkategorier; fibrer som kommer från fröhår och själkfibrer.

Linbråkning.jpg
Linbråkning, Ryssland 1910

Den under medeltiden vanligaste vegetabiliska fibern var lin som är en själkfiber:

(Lin är namnet på råvara och tråden, linne är tyget)

Linet kommer från Egypten där det odlats sedan 5000 f kr. I Sverige har det funnits sedan tidig bronsålder (ca 2000 f kr.) Under 1100- och 1200-talet odlades det i hela landet men den främsta odlingen fanns i norrland, och norrlänningarna betalade en del av sin skatt i linnelärft (tuskaftsvävt linne). Linet användes som fodertyg, till underkläder så som särkar, skjortor och brokor och till de kvinnliga huvud doken. Ett gammalt ord för giftermål är "att gå under linet" vilket innebar att kvinnan fick rätt att bära de giftas huvudbonader i blekt linne.

Spånadslinet är en ettårig växt med en blekblå liten blomma. Efter skörden, där linet rycks upp med rötterna så att fibern blir så lång som möjligt, följer en arbetsam process för att få fram en fiber som går att spinna. Först rötas linet, det vill säga det läggs att ruttna. Antingen genom landrötning eller vattenrötning (genom nedgrävning i marken eller nedsänkning i vatten). Vattenrötningen ansågs vara bäst då den gav en ljusare fiber än landrötningen. När rötningen är klar bråkas linet, ett moment som gör att veddelarna i skälken bryts sönder. Efter detta följer skäktningen där veddelarna slås bort från fibern med skäktor. Härnäst kommer häcklingen där linfibrerna kammas genom allt mer fintandade häcklor för att få fibrerna jämna (jämför gärna med ullens kardning). Tillslut så spinns linfibern till en tråd, av de korta fibrerna som faller bort vid häcklingen spinns ett grovt garn som kallas towgarn eller blångarn

Linhäckla.jpg
Linhäckla

Linet är starkt, smutståligt och lättvättat. Det är ganska lätt att färga (men desto svårare att få färgen ljusäkta) och ännu lättare att bleka. Det absorberar dessutom fukt vid värme vilket gör att det känns svalt och behagligt.

 

Bomullstussar.jpg

Den mest kända fröhårsfibern är bomull:

(Bomull är namnet på både råvara och färdig produkt)

Bomullen odlades i Indien redan 3000 f kr (och i USA vid samma tidpunkt). Till Europa kom den med Marco Polo på 1200-talet. I England startades bomullsväverier med importerad råvara redan under 1300-talet men rädslan för att bomullen skulle konkurrera ut både linet och ullen gjorde att materialet förbjöds.

Bomullens frökapsel är täckt med ett fjunigt hår (vilket är själva fibern). Den handplockas, kardas och spinns till en tråd på samma sätt och med samma verktyg som ullen.

Rädslan som medeltidens makthavare hade är inte ogrundad, bomullen har liknande egenskaper med linet, det är starkt, smutståligt och lättvättat. Men den är dessutom lätt att odla (även om det inte är en särskilt tålig växt), skörda, spinna och färga vilket gör bomullen till en nästan idealisk fiber.

 

Artikel författad av Anthka.

Sajtvärd för Medeltiden iFokus

Medarbetare på Galopp iFokus

www.stuteriprecious.se

Anmäl
2009-02-24 13:04 #1 av: AutumnWicca

Väldigt tydlig och bra förklaring av våra underbara naturtillgngar :)

/Jenny - medarbetare på Medeltiden.ifokus

Anmäl
2009-02-24 15:28 #2 av: Ariel61

Bra och tydlig artikel. Tackar!

Anmäl
2009-02-24 16:36 #3 av: LinaN

Jättefint! :D

Tack Anthka!

Yesterday starts tomorrow, tomorrow starts today.
Today is a gift, that's why we call it the present.

 

Anmäl
2009-02-24 17:08 #4 av: Bjornen

Olika textilfiberväxter och dess historia är något som jag studerat mycket omsorgsfullt och noggrannt. I mitt arbete om gamla kulturväxter har jag skrivet många sidor om olika textilväxter som odlats i vårt land.

Under medeltiden var den vanligaste textilfibern hampa åtminstone i Finland och norra Sverige samt i stora delar av Östeuropa och södra Europa. I Östeuropa och norra Europa odlades den frosttåliga varianten som normalt växte till en höjd av omkring 2 meter. I södra Europa odlades en frostkänsligare och mera högväxt variant som nådde höjder över 4 meter under ett år. 

Hampa och lin har troligen odlats lika länge men ursprunget är lite olika. Linet har sitt ursprungi Egypten och hampan härstammar från Indien. Fynd från Baltikum av hampa är från tiden före 3000 år f. Kr. och då som textilfibrer. De äldsta Skandinaviska fynd av linet har man inte lyckats belägga att det användes som textilfibrer. Möjligen kan man använt linet som fröväxt först både som oljeväxt och som medicinalväxt.

Flera äldre arkeologiska textilfynd från bl.a. Danmark har omvärderats och man har konstaterat att lintyget egentligen var nettelduk (från nässla).

Lin kan inte odlas i hela vårt land i motsats till hampan. De förnämsta lindistrikten var Hälsingland, Ångermanland, Jämtland och nordöstra Dalarna.

Linlärft har använts som betalningsmedel och skatter från Hälsingland betalades på 1100-talet i form av lärft.

Under tidiga medeltiden kom bråkningen som användes tillsammans med klubban. Under slutet av medeltiden ersattes kamen med häcklor.

Rötning av lin genom jordrötning måste vara en mycket lokal företeelse. Det vanligaste sättet var vattenrötning i särskilda linsänken åtminstone norröver. Söderöver var markrötning vanlgare då det var längre och varmare höstar. Efter rötningen skulle fittjorna torkas på hässja eller i särskild linbastu. I mina trakter skedde i stort sett bara hässjetorkning med i Västerdalarna var bastutorkning det vanlgaste.  

Anmäl
2009-02-24 17:20 #5 av: Anthka

#4 Den i särklass vanligaste textila fibern är väl ändå någon typ av ull (inte nödvändigtvis fårull).

Anmäl
2009-02-24 18:09 #6 av: Bjornen

Nu är den vanligaste animalisk ullen ursprung från geten. Nu produceras mera mjölk från får än från getter och mera ull från getter än från får. Om det har förändrats under tiderna vet jag inte. Världen har ju blivit större sedan medeltiden. 

Anmäl
2009-02-24 20:32 #7 av: PogoPedagog

#4 Hur såg tyger av hampa ut då? Liknande linne? Konstigt att man aldrig hört något om detta innan, jag har bara hört att man kan göra t.ex rep av hampa

Anmäl
2009-02-24 20:49 #8 av: Bjornen

Hampan är lite grövre i sin struktur och blir inte lika fint. Vanligt folks brukskläder var nog i stort sett mest gjord av hampa eller blånor av lin under medeltiden om inte det var av ull. Linet var mera ett högre stånds material och det odlades tidigare mest för avsalu.

Hampodlingen avtog redan under 1700-talet undan för undan och år 1900 odlades bara 30 hektar hampa i Sverige. 1941 bildades två odlarföreningar med statliga stöd och 1952 odlades omkring tusen hektar hampa. 1966 upphörde alla odlingsbidrag även på Gotland och 1971 förbjöds hampaodlingen i Sverige. Det ansågs vara svårt att skilja på den ofarliga spånadshampan med den narkotiska undrarten. Numera är hampodling tillåten under vissa förutsättningar.

Anmäl
2009-02-24 21:02 #9 av: Anthka

#6 använder man får som mjölkproducenter, det var nytt. Förvånad

Men, är verkligen get den vanligaste ullen idag?? Det har jag mycket svårt att tänka mig med tanke på alla olika raser av får som avlats fram. Är inte den ull som används till kläder ändå till största delen fårull?

Anmäl
2009-02-24 21:47 #10 av: Bjornen

Det var i alla fall geten som var större ullproducent för ca: 20 år sedan och likaså producerades mera fårmjölk än getmjölk. Det är lite främmande i vårt land men då var det helt klart när jag såg hur världsproduktionen var.

Den största delen av ullproduktionen i Sverige blir tyvärr avfall.

Anmäl
2009-02-24 21:53 #11 av: Ahnna

#7 Hampatyger finns att köpa idag också, ofta med råsiden inblandat för att göra tyget mjukare. Jag fick äran att fingra lite på ett väldigt tunnt hampatyg (med något mjukare material invävt) i somras och det var verkligen HELT underbart!

Sajtvärd för Medeltiden iFokus

Medarbetare på Galopp iFokus

www.stuteriprecious.se

Anmäl
2009-02-24 21:55 #12 av: Ahnna

#10 Stämmer - jag känner flera som äger får som klipper dem och slänger ut ullen i skogen. (Förvånad) Alla har förvisso inte får med ull som lämpar sig till tygvävning och så vidare, men ändå. Jag upplever att marknaden för ull inte är särskilt lockande för fårägarna.

Sajtvärd för Medeltiden iFokus

Medarbetare på Galopp iFokus

www.stuteriprecious.se

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.